Hur vi träffades

 
Pa Annikas begäran sa kommer här en liten berättelse om hur D och jag träffades.
 
Sommaren 2006
 
Mamma och H gifte sig i Agusti och jag hade med mig min davarande sambo till Sverige.
Jag var inte allt för förtjust i att han följde med, inte alls, och det blev sa patagligt där och da, under bröllopet.
Att jag inte alls ville vara med honom, att jag inte ens tyckte om honom.
 
Vi hade träffats 2004 i Mars ungefär, jag kom till Spanien i Januari samma ar.
Det som var meningen som ett "strul" en kväll blev en pojkvän.
Nu i efterhand vet jag att jag inte alls var kär i honom, jag visste det nog redan da...
Allt flöt bara pa-
Jag blev utan plats att bo och flyttade in hos honom, allt gick av bara farten, stannade inte upp och tänkte, allt var sa "enkelt", slapp tänka själv...
 
Men da, under vistelsen i Sverige sa smög sig känslan pa pa riktigt, att det här inte var rätt..
 
Men trots detta fortsatte vi tillsammans, vi fortsatte att bo tillsammans.
Men vi gjorde ännu mer saker separat.
 
September samma ar kom Mamma och H ner och hälsade pa under festligheterna i Guadarrama.
Min davarande sambo var inte med oss alls, ingen dag..(som alltid)
 
Istället lärde jag känna D under tiden, där jag jobbade..han var där som kund och kände min chef, mina vänner och bekanta..
(Anledningen att jag inte träffat pa honom förr i Guadarrama var att han var nyss hemkommen fran Gran Canaria där han bott under fem ar..)
 
 
Han umgicks med oss och "tog hand" om Mamma och H när jag jobbade.
När jag var ledig tog han med oss pa utflykter, visade oss runt.
Ställen som jag aldrig varit pa trots att jag bott där omkring.
Det var ingen som hade haft viljan att visa mig dessa platser innan...
 
 
Pa kvällarna/nätterna när jag slutat jobba följde han med oss ut.
 
 
Mamma och H kom ocksa bra överens med D redan fran första början och förstod nog redan innan dom akte hem att natt skulle hända mellan oss..
 
 
 
 
 
 
D hade ocksa flickvän vid den tiden. 
I slutet av veckan vart han mer och mer pa, sa att han var intresserad av mig etc
Han gjorde slut med sin flickvän för att bevisa att det han sa var sant.
 
Mamma och H akte hem.
Mamma var nog mest ledsen och orolig "över sin lilla flicka" som var pa väg att byta riktning i sitt liv.
Och att det skulle hända när dom inte var kvar, inte kunna stötta och hjälpa..
 
D fortsätte uppvakta mig och försökte pussas och kramas.
Jag ville inte göra detta med honom eftersom jag fortfarande bodde med den andre.
Trots min brist pa kärlek till min sambo sa ville jag starta detta med D pa ett bra sätt, ordentligt.
 
Jag hade börjat papeka flera veckor innan för min davarande sambo att detta inte funkade, men han la nog dövörat till litegrann..
 
En dag strax efter att Mamma och H akt hem stack jag till banken, tog ut ett kreditkort, hyrde en lägenhet och betalade första hyran och handpenningen pa den med kreditkortet.
 
Packade ihop mina saker hemma och installerade mig i min nya lägenhet medans den andre var pa jobbet.
När han kom hem lämnade jag över min nyckel och gjorde slut pa riktigt, det var sa skönt kommer jag ihag.
 
Sa glad jag är att jag vagade ta det där steget!
Jag var inte längre rädd för att bo själv eller ta lan för att kunna uppleva det jag ville.
 
D och jag började att umgas pa riktigt, en vän blev en pojkvän.
                                                                                                                                                 Dec 2006   
 
 
Innan jag skaffade min egna lägenhet sa erbjöd D mig att flytta hem till honom, men jag vägrade.
Jag ville inte göra samma misstag en gang till, flytta ihop bara för att jag vart utan hem.
Jag ville sta pa egna ben och lära känna honom, se om det jag kände var pa riktigt.
 
Trots detta bodde vi nästan tillsammans redan fran början, han var alltid i min lägenhet.
Men det var ända skönt att det var mitt, jag kunde säga till om jag behövde eller ville vara ensam.
Jag hade MIN frizon.
 
I slutet av December samma ar pratade D om att han skulle köpa nagot eget, han hyrde ocksa.
Januari 2007 tittade vi runt pa hus/lägenheter tillsammans, vi tittade pa vart hus för första gangen den 4e Januari  och den 15e Mars 2007 skrev vi pa vart hus, tillsammans.
 
                                                                                                                                                Mars 2007
 
Alla sa att vi var galna, vi hade bara varit tillsammans i knappt sex manader.
Men det kändes rätt och gör det än idag, ibland maste man följa magkänslan..
 
Jag kommer ihag att min davarande chef var pa mig och sa att jag skulle ge D en chans, att han var en bra kille.
Jag var inte alls intresserad i början, tyckte han var ful och jobbig.
Han är väldigt energisk av sig och sitter aldrig still, en liten "clown".
Jag tyckte han var lite för mycket..hehe..
Han vart blond ocksa, under den där veckan, ett vad som han förlorade, jag tyckte han var GALEN.
 
Men det var väl tur att han inte gav upp i första stund, det tog ända inte sa lang tid for honom att fa mig pa fall
:)
 
Min förre sambo och jag gjorde nästan aldrig saker tillsammans, vi var aldrig iväg nagonstans, aldrig pa semester, hade inga gemensamma vänner och när min familj var ner var han aldrig hemma.
Han var inte speciellt engagerad i dom när vi var i Sverige heller (han var med mig hem tva ganger sammanlagt).
Han var inte intresserad av annat än att festa med sina kompisar.
Han var som en femtonarig ungefär, trots att han var atta ar äldre än mig.
Han var lite av en "typisk spansk kille" som inte ville bo langt borta fran sin mamma, när jag inte var hemma akte han hem till henne med sin smutstvätt etc etc..
 
När jag träffade D var han allt min davarande sambo inte var.
Självständig, mer vuxen i sitt sätt trots att de är lika gammla (och trots sin "galenskap").
Han tog sig an mig och min familj utan att be om det.
Han var med oss hela tiden för att han ville det och att han verkligen brydde sig, inget han gjorde för att han var tvungen och det kändes.
Jag tror det var det som gjorde att jag till slut föll.
 
Strax efter att jag skaffade min egna lägenhet och nagra veckor efter att Mamma och H akt hem, i Oktober, akte jag till Sverige igen, själv.
Jag saknade D där och när jag kom tillbaka till Spanien väntade han pa mig pa flygplatsen med ett fang röda rosor, det kanske var da jag förstod...
 
Min förre sambo skjutsade mig och min familj aldrig till flygplatsen eller hämtade oss, fick ta buss och tunnelbana..
 
Jag kan inte första hur jag stod ut i mer än tva ar med den andre, men ärligt talat sa var jag inget helgon heller...
 
Men pa ett sätt, nu i efterhand, är jag nog ganska glad att jag bodde med den andra killen,
det gjorde nog att jag upptäckte vad jag egentligen ville och behövde i mitt liv.
 
D är ju en helt vanlig människa men efter mer än tva ar med den andre sa blev D sa speciell,
alla dom fina detaljerna som han hade, hans sätt att uppskatta mig betydde sa mycket mer..
Trots att jag haft detta i andra relationer sa hade jag ju inte haft det i min davarande relation...
 
                                                                                                                                                   Jan 2007 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Casa Annika

TUR att han var så envis! Och att du träffade honom! Ja, det låter helgalet att köpa hus tillsammans efter så kort tid, men ni gjorde rätt! Grattis till allt!

Svar: Ja visst var det och tur att du var sa envis med J. Blev nyfiken pa vad det var du gjorde som fick honom pa fall till slut (det du inte ville skriva om i bloggen) ;)
Försökte kommentera under ditt inlägg men det vart na knas, med min dator den här gangen :(
Ulrika

2014-04-07 @ 03:10:55
URL: http://casaannika.blogspot.com
Postat av: Bella

Så fint att läsa! Att kärleken inte alltid kommer i "kostymen" man tänkt sig. Envisa spanjorer brukar lyckats:)

Svar: Tack snälla!Ja, han var ju inte "min typiska" kille och inget jag skulle letat upp sa det var väl tur för mig att han hittade mig och var sa pass envis ;)
Ulrika

2014-04-07 @ 06:56:52
URL: http://backstageimodebranschen.blogspot.com
Postat av: Casa Annika

Hahaha! Vad det var som fick honom på fall skriver jag inte:-)

Svar: Jag antog det ;) Men trots det är jag fortfarande nyfiken ;)
Ulrika

2014-04-08 @ 12:27:00
URL: http://casaannika.blogspot.com
Postat av: Carina

Intressant läsning. Min spanjor fick min uppmärksamhet delvis just för att han är så omtänksam, betedde sig så annorlunda än de finska männen. Nu nästan 8 år senare ska vi snart gifta oss :)

Svar: Ja, dom kan det där med omtänksamhet spanjorerna! :)Stort grattis till det kommande bröllopet!
Ulrika

2014-04-10 @ 22:57:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0