Stolt Flickvän

 
D är en riktig pain in the ass ibland, sa himla envis!!!
Men samtidigt är detta en av hans bättre egenskaper, hans "jävlar annama", hans tro pa sig själv och hans envishet. Det har fört han dit han idag är och är en av anledingarna att jag är sa himla stolt över honom! 
 
Hans historia är lang.
Men för att göra en lang historia kort..
När jag lärde känna honom var han överviktig och hade aldrig idrottat, lite motorcyckelcross och mountainbike när han var yngre, men inget allvarligt..
 
Han började med triathlon när vi flyttade till Segovia.
Han började med detta för att "underhalla" sitt knä.
Han hade aldrig sprungit eller simmat.
Hans envishet tog honom ända till EM i Holland 2009.
Där han vann i sin grupp.
 
 
Han sprang en del löparlopp ocksa.
Här i Cercedilla tex.
 
Hans envishet och triathlonen gjorde att hans knä sket sig fullständigt istället.
Meningen var att han skulle göra det för att det var kul och halla igang knät, som sjukgymnastik ungefär, inte tävla i det, inte överanstränga..
 
Sa, han började med simning istället..
Simmningen tog honom över Gibraltarsundet.
Han bestämde sig en sent pa hösten 2010 att han skulle göra det och varen 2011 blev det av.
 
Han simmade även "Norra spaniens liga" i korta (fran 50m till 800m) distanser under vintern 2011/varen 2012. 
Sommaren 2012 simmade han Vansbro simmet i Sverige där han startade i första led med dom bästa.
 
Han simmade sedan 12h i sträck i Benalmádena och det var da hans axlar sket sig och antaligen da hans ryggbrock började...
 
December 2013 kunde han fortfarande inte springa eller simma sa han började med lerduveskytte istället.
Jag vet inte vad dessa grenar heter pa svenska
 
 
 
Men i början pa Februari vann han "Madrids trofé" i Foso Universal (Trap?) i hans grupp (4)
Och i söndags kom han tvaa "Castilla och Leóns trofé" i Foso Universal (Trap?) i hans grupp (4)
 
Hans mal i ar är att tävla pa mer Nationella tävlingar och sen tävla i grupp 3 nästa ar.
 
Anledningen till detta inlägg är att jag "kämpat" med min onda fot dom här veckorna och han har stöttat.
Min "skada" är ingenting jämfört med hans.
Mitt onda försvinner om nagra dagar/veckor.
Hans är för alltid.
Detta inlägg är för att jag är sa stolt över honom, att han uppnatt allt det han velat och kunnat.
Han har aldrig gett upp och gör det heller inte förens det verkligen inte gar längre.
Jag som grät häromdagen när han "tvingade" mig ga i trappen (för att bli bra i foten).
Jag skulle aldrig ha klarat av det han gatt igenom, skulle aldrig klara pressa mig själv sa hart.
Jag skulle lägga mig ner och grina istället.
 
Han ville bara att jag skulle berätta för pappa min, hans svärfar, hur duktig han blivit i skytte..
Om hans senaste reultat.
Sa, inlägget blev lite mer än bara skytteresultat, en liten, liten resumé av hans idrottsliv.
 
 

Kommentarer
Postat av: Casa Annika

Du har ALL anledning att vara stolt! vilken imponerande och inspirerande människa! Det är så att jag känner mig stolt själv, trots att jag inte känner honom. Fint inlägg!

Svar: Tack, D tackar ocksa sa mycket för dina fina ord! :)
Ulrika

2014-02-20 @ 23:09:56
URL: http://casaannika.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0