Mitt liv i Spanien

Det var ett tag sen sist sa här kommer en liten uppdatering om vad som hänt sen sist, en liten fredgslista trots att det är natt för manga sa är det faktiskt fortfarande fredag för min del :)

 

• Kommer ni ihag det här? Eftersom vi inte fick nagra skador och var försäkring täckte skadorna sa begärde vi ingen rättegang. För ett par veckor sen blev D (eftersom det var han som körde) kallad till ny rättegang som aklagaren begärt, han blev kallad som vittne och den gick av stapeln i onsdags. Den skyldige accepterade aklagarens förslag/dom och D slapp vara vittne. Den skyldige blev av med körkortet i tva ar, fängelse i sex manader och böter pa drygt 600€ eftersom han vägrade blasa i alkohalmätaren.

Nu är jag ju inget stort fotbollsfan och haller inte pa nagot speciellt lag.

Men visst tittar jag pa stora matcher, finaler etc..

 

Jag ville sa gärna att Atlético de Madrid skulle vinna igar, dom var sa värda det!

Det var nära, sa nära, men det hjälpte inte..

 

När Madrid gjorde sitt tredje mal stängde jag av tvn och gick upp...D satte pa radion och da hade dom redan gjort sitt fjärde mal! Den tiden det tog för oss att ta oss till övervaningen..sa Ronaldos malgest missade vi..

hört att den inte var sa passande efter hans insats i matchen..

 

Men dom vann ligatiteln iaf, om det nog är nagon tröst till Atletifansen..

 

Jag fyller 30 i sommar och familjen har vart pa mig sen innan vi var i Sverige i Mars..vad vill jag göra?

Vill jag att hela familjen kommer ner hit och firar mig?

Vill jag aka hem?

Ha en stor fest?

 

Jag har inte lagt sa stor vikt vid detta, inte brytt mig sa mycket..inte vart intresserad av en stort 30ars fest eller att fira överhuvudtaget..jag tyckte det bara var jobbigt att behöva planera sa langt fram..

 

Men, nagongang där i Sverige bestämde jag mig ända, att jag ville komma hem, ha en "ursäkt" att fa träffa släkten

Hinner inte med sa mycket när jag är hem annars, bara närmaste familjen som hinner träffas sa det skulle vara kul att fa träffa kusiner, mormor och morfar, morbror och moster etc...

 

Att alla skulle komma ner hit gick bort redan när dom fragade.

Jag skulle aldrig palla att ha alla här nere samtidigt, känna att man "maste" ta hand om om dom, känna sig ansvarig..alla skulle behöva bo pa hotell i Segovia medans vi bor ute i byn..

Tack men nej tack, jag blev svettig bara jag tänkte tanken..

 

Redan dagen efter vi kom tillbaka fran Sverige ringde min lillebror mig.

Han och hans flickvän ville komma ner och hälsa pa oss i sommar.

 

Just da kände jag att jag inte kunde "fa allt"..D och jag ville aka iväg en vecka i ar igen, som förra aret..

Lillebror och flickvän skulle komma ner, familjen var pa mig om vad jag skulle göra..skulle dom komma hit eller jag dit?

Hur skulle det ga med allas semestrar etc..jag hade precis kommit hem efter tva veckors semester

(och varit sjukskriven i tre veckor precis innan dess...) och ville inte ens tänka pa att be om massa semester veckor i sommar..

 

 

Var inte ledig förens i lördags efter helgen i Gijón, det plus massa andra aktiviteter (det märks att varen är här!) och internetstrul har gjort att det inte blivit nagra uppdateringar här..

 

Först lite om veckan sen ska vi se om jag kan fixa över bilderna fran kameran till datorn fran Gijón sa kommer det natt om det med snart :)

 

I onsdags var det röd dag här i landskapet.

Jag jobbade morgon pa tisdagen och sen natt pa onsdagen sa pa tisdagen passade vi pa att ga pa bio, första ganger pa fler ar! Vi sag "Ocho apellidos vascos", jag tyckte den var kul, D tyckte sa där..

 

Onsdagen tillbringades med vänner pa torget, en liten barrunda vart det innan vi akte hem och sov siesta innan det var dags för jobb..

 

I lördags och söndags var jag äntligen ledig igen efter 11 dagars jobb i sträck!

Lördagen tillbringades i Guadarrama med svärföraldrarna och igar tog vi ut motorcykeln för en sväng till Ajalvir (Madrid) där det vart lunch med vänner.

 

 

 

 

 

 

 

Pa Annikas begäran sa kommer här en liten berättelse om hur D och jag träffades.

 

 

Mamma och H gifte sig i Agusti och jag hade med mig min davarande sambo till Sverige.

Jag var inte allt för förtjust i att han följde med, inte alls, och det blev sa patagligt där och da, under bröllopet.

Att jag inte alls ville vara med honom, att jag inte ens tyckte om honom.

 

Vi hade träffats 2004 i Mars ungefär, jag kom till Spanien i Januari samma ar.

Det som var meningen som ett "strul" en kväll blev en pojkvän.

Nu i efterhand vet jag att jag inte alls var kär i honom, jag visste det nog redan da...

Allt flöt bara pa-

Jag blev utan plats att bo och flyttade in hos honom, allt gick av bara farten, stannade inte upp och tänkte, allt var sa "enkelt", slapp tänka själv...

 

Men da, under vistelsen i Sverige sa smög sig känslan pa pa riktigt, att det här inte var rätt..

 

Men trots detta fortsatte vi tillsammans, vi fortsatte att bo tillsammans.

Men vi gjorde ännu mer saker separat.

 

September samma ar kom Mamma och H ner och hälsade pa under festligheterna i Guadarrama.

Min davarande sambo var inte med oss alls, ingen dag..(som alltid)

 

Istället lärde jag känna D under tiden, där jag jobbade..han var där som kund och kände min chef, mina vänner och bekanta..

(Anledningen att jag inte träffat pa honom förr i Guadarrama var att han var nyss hemkommen fran Gran Canaria där han bott under fem ar..)

Han umgicks med oss och "tog hand" om Mamma och H när jag jobbade.

När jag var ledig tog han med oss pa utflykter, visade oss runt.

Ställen som jag aldrig varit pa trots att jag bott där omkring.

Det var ingen som hade haft viljan att visa mig dessa platser innan...

 

Pa kvällarna/nätterna när jag slutat jobba följde han med oss ut.

Mamma och H kom ocksa bra överens med D redan fran första början och förstod nog redan innan dom akte hem att natt skulle hända mellan oss..

D hade ocksa flickvän vid den tiden. 

I slutet av veckan vart han mer och mer pa, sa att han var intresserad av mig etc

Han gjorde slut med sin flickvän för att bevisa att det han sa var sant.

 

Mamma och H akte hem.

 

D fortsätte uppvakta mig och försökte pussas och kramas.

Jag ville inte göra detta med honom eftersom jag fortfarande bodde med den andre.

Trots min brist pa kärlek till min sambo sa ville jag starta detta med D pa ett bra sätt, ordentligt.

 

Jag hade börjat papeka flera veckor innan för min davarande sambo att detta inte funkade, men han la nog dövörat till litegrann..

 

En dag strax efter att Mamma och H akt hem stack jag till banken, tog ut ett kreditkort, hyrde en lägenhet och betalade första hyran och handpenningen pa den med kreditkortet.

 

Packade ihop mina saker hemma och installerade mig i min nya lägenhet medans den andre var pa jobbet.

När han kom hem lämnade jag över min nyckel och gjorde slut pa riktigt, det var sa skönt kommer jag ihag.

 

Sa glad jag är att jag vagade ta det där steget!

Jag var inte längre rädd för att bo själv eller ta lan för att kunna uppleva det jag ville.

 

D och jag började att umgas pa riktigt, en vän blev en pojkvän.

                                                                                                                                                 Dec 2006   

Innan jag skaffade min egna lägenhet sa erbjöd D mig att flytta hem till honom, men jag vägrade.

Jag ville inte göra samma misstag en gang till, flytta ihop bara för att jag vart utan hem.

Jag ville sta pa egna ben och lära känna honom, se om det jag kände var pa riktigt.

 

Trots detta bodde vi nästan tillsammans redan fran början, han var alltid i min lägenhet.

Men det var ända skönt att det var mitt, jag kunde säga till om jag behövde eller ville vara ensam.

Jag hade MIN frizon.

 

I slutet av December samma ar pratade D om att han skulle köpa nagot eget, han hyrde ocksa.

Januari 2007 tittade vi runt pa hus/lägenheter tillsammans, vi tittade pa vart hus för första gangen den 4e Januari  och den 15e Mars 2007 skrev vi pa vart hus, tillsammans.

 

                                                                                                                                                Mars 2007

Alla sa att vi var galna, vi hade bara varit tillsammans i knappt sex manader.

Men det kändes rätt och gör det än idag, ibland maste man följa magkänslan..

 

Jag kommer ihag att min davarande chef var pa mig och sa att jag skulle ge D en chans, att han var en bra kille.

Jag var inte alls intresserad i början, tyckte han var ful och jobbig.

Han är väldigt energisk av sig och sitter aldrig still, en liten "clown".

Jag tyckte han var lite för mycket..hehe..

Han vart blond ocksa, under den där veckan, ett vad som han förlorade, jag tyckte han var GALEN.

 

Men det var väl tur att han inte gav upp i första stund, det tog ända inte sa lang tid for honom att fa mig pa fall

:)

 

Min förre sambo och jag gjorde nästan aldrig saker tillsammans, vi var aldrig iväg nagonstans, aldrig pa semester, hade inga gemensamma vänner och när min familj var ner var han aldrig hemma.

Han var inte speciellt engagerad i dom när vi var i Sverige heller (han var med mig hem tva ganger sammanlagt).

Han var inte intresserad av annat än att festa med sina kompisar.

Han var som en femtonarig ungefär, trots att han var atta ar äldre än mig.

Han var lite av en "typisk spansk kille" som inte ville bo langt borta fran sin mamma, när jag inte var hemma akte han hem till henne med sin smutstvätt etc etc..

 

När jag träffade D var han allt min davarande sambo inte var.

Självständig, mer vuxen i sitt sätt trots att de är lika gammla (och trots sin "galenskap").

Han tog sig an mig och min familj utan att be om det.

Han var med oss hela tiden för att han ville det och att han verkligen brydde sig, inget han gjorde för att han var tvungen och det kändes.

Jag tror det var det som gjorde att jag till slut föll.

 

Strax efter att jag skaffade min egna lägenhet och nagra veckor efter att Mamma och H akt hem, i Oktober, akte jag till Sverige igen, själv.

Jag saknade D där och när jag kom tillbaka till Spanien väntade han pa mig pa flygplatsen med ett fang röda rosor, det kanske var da jag förstod...

 

Min förre sambo skjutsade mig och min familj aldrig till flygplatsen eller hämtade oss, fick ta buss och tunnelbana..

 

Jag kan inte första hur jag stod ut i mer än tva ar med den andre, men ärligt talat sa var jag inget helgon heller...

 

Men pa ett sätt, nu i efterhand, är jag nog ganska glad att jag bodde med den andra killen,

det gjorde nog att jag upptäckte vad jag egentligen ville och behövde i mitt liv.

 

D är ju en helt vanlig människa men efter mer än tva ar med den andre sa blev D sa speciell,

alla dom fina detaljerna som han hade, hans sätt att uppskatta mig betydde sa mycket mer..

Trots att jag haft detta i andra relationer sa hade jag ju inte haft det i min davarande relation...

 

                                                                                                                                                   Jan 2007 

 

 

Känner mig äntligen bättre.

 

Började känna mig hängig i torsdags och sen slog det till, förkylningen fran helvetet som gjorde att jag lag däckad hela helgen.

Trots detta jobbade jag, saklart.

Övertid utan extra betalt, saklart.

 

Jobbade mina timmar och nagra till.

Resten av dygnet lag jag i soffan eller sängen och sov,

orkade inte ens se pa tv eller läsa böckerna som jag tog med fran Sverige.

Huvudet vägde sa.

Ögonen värkte.

Alla ben och muskler i kroppen var ömma.

 

Ledig igar som tur var, sov hela förmiddagen och kände mig redan bättre pa kvällen.

Ledig idag med och imorrn jobbar jag natt.

Imorrn blir det nog en sväng till Ávila pa förmiddagen.

Maste ut och andas luft, miljöombyte.

Slippa jobbet och hemmet för nagra timmar.

 

 

 

 

 

 

 

Strax innan vi akte till Sverige fick jag reda pa att jag har rätt till 100% av min lön trots sjukskrivning.

 

Sa ingenting till mina chefer utan väntade pa att lönen skulle komma för att se om dom hade koll pa läget, men de hade de saklart inte.

 

Jag fick knappt 50% av min lön nu i Mars sa jag bad om att fa mina lönespecifikationer (jan, feb) mailade till mig (skrev fran Sverige).

Dom hade skirivt att jag var sjukskriven fran dag ett till dag 28 och det stämmer ju inte da jag blev "friskförklarad" den 17e och började jobba den 18e igen, sa 11 dagar skulle jag ha fatt full lön pa och inget avdrag.

Mina chefer papekade även att jag var skyldiga dom en dag i Januari da dom inte gjort avdrag pa det pa Februarilönen (sjukskrivningens första dag = 0€), att jag var tvungen att ge tillbaka pengar...

 

Jag papekade da för mina mina chefer att hela lönen var fel, och även att jag har rätt till 100% lön trots sjukskrivning enligt vart fack.

Nya regler sen November förra aret.

 

Självklart var det glada nyheter att jag ska fa fullt betalt men trots det har jag varit tvungen att braka med dom och visa upp nya reglerna för dom da dom varken trott mig eller deras kontaktperson, och jag väntar fortfarande pa restrerande lön...

 

Ända känner jag mig dum att jag inte kollade upp detta innan, da hade jag ju inte bett om att bli "friskförklarad" frivilligt utan väntat ut läkerns orden, vart hemma minst en vecka till.

Det hade ju inte gjort nagot skillnad.

Nu bad jag ju om att fa börja jobba för att fa lite betalt nu i Mars.

Men alltid lär man sig nagot och nu vet jag tills nästa gang iaf.

 

Enligt vart facks nya regler sa har man rätt till 100% lön om man har minst en bekräftelse (?!) av sjukskrivningen, och jag hade tva..

 

Hur mar da foten?

Jo, den är fortfarande svullen.

Inte som i början saklart men det syns.

Jag visade bada mina vrister för familjen i Sverige och fragade vilken som var den daliga och dom sag skillnaden direkt, sa att den onda foten var större..

Jag har ett konstant ont (litegrann, vant mig nu) och ibland bränner det till i den inre fotknölen.

Efter den här helgen med mycket jobb har jag haft mycket ont pa eftermiddagarna hemma.

D fragade om jag hade ont här om dagen och jag fragade varför han undrade och han sa att jag haltade mycket (märkte det inte själv..)

 

Ska till doktorn nu pa onsdag och se hur det star till med foten, mest för att se om det är normalt eller ej, det onda kan jag ta, första att det fortfarande gör ont, men ska den fortfarande vara svullen?

Pa torsdag har det gatt atta veckor sen olyckan..

 

 

 

 

 

 

 

Ah sa skönt med värme och sol!

Jag är ledig idag med, börjar inte jobba fören imorrn, skönt att fa en extra dag ledig hemma efter en resa, hinna packa upp i lugn och ro.

 

All tvätt är redan ren och torr tack vare det fina vädret som haller i sig, sägs dock att det blir sämre igen fram emot helgen.

 

D är ute och cyklar och jag har precis kommit hem fran en powerwalk, dax att börja bränna allt fika bröd vi slängt i oss.

När han kommer hem ska vi iväg och handla, kylen behövs fyllas pa, den ekar tom.

 

Sen blir det sängen tidigt da jag jobbar morgon imorrn, första gangen pa mer än sju veckor som jag maste upp tidigt!

 

 

 

 

 

 

Fyra timmar kvar pa jobbarpasset sen blir det semester!

Hem, duscha och hämta väskorna innan vi beger oss till Guadarrama och lämnar av hund och bil.

 

Vi flyger fran Barajas vid ett och det är första gangen pa läääänge som vi flyger direkt till Arlanda, sa skönt!

Brukar annars mellanlanda.

Har akt direktflyg ett par ganger men dock till Skavsta och det blir typ som att mellanlanda da man maste byta bussar hit och dit, och det tar en EVIGHET!

Det ska bli skönt att flyga direkt och landa nära hemma.

 

Vi far se om det blir nagot uppdatering här pa bloggen annars syns vi om 10 dagar!

Kanske kommer det lite fler bilder pa instagram än inlägg här pa bloggen, vi far se helt enkelt!

 

Sa, jag säger ¡hasta luego! sa länge.

 

 

.

 

 

För igar var det sol och 15 grader (i solen) och idag ska det tydligen bli bättre!

Nätterna är fortfarande kyliga men det är som det ska pa varen.

Nagra kalla dagar, nagra varma och nagra regniga..

 

Sa här ser foten ut förresten

Korten är tagna igar pa femveckors dagen

 

Bild tagen av D framifran, sa det är alltsa vänster fot pa bild.

Syns kanske inte sa jättemycket pa denna bild

 

Jag som hade en super bra vecka utan ont och kunde ga ner för trapporna igen och "sträcka" pa foten.

 

Sen i lördags har jag haft saaa ont!

Jag kan inte riktigt förklara det onda, men det är som om det blixtrar till, stralar lixom, i den inre "knölen" och foten är fortfarande svullen!

Jag har inte gjort nagot konstigt, inte ramlat eller trampat snett (nagot mer), överansträngt den, hoppat, sprungit etc

Fotens flexibilitet har blivit sämre och jag är "stel" igen.

Jag fortsätter med mina övningar hemma och fortsätter med is för att fa bort den där svullnaden.

 

Sa himla trakigt!

Vi aker ju till Sverige pa fredag och pa lördag ska vi pa 60 ars fest.

Jag hade trott att jag skulle vara redo för klackar men det verkar dock inte bli av.

Testade att sätta pa mig ett par idag men dragkedjan gick inte ens att stänga igen pga svullnaden och med min rädsla att trampa snett med klackarna gör nog sa att jag tar och letar upp ett par lagskor istället.

Hitills har jag bara använt gympadojjer, till och med pa jobbet.

 

Lite "rädd" är jag ända eftersom det har gatt fem veckor pa torsdag, det vill säga imorrn.

Eftersom svullnaden inte gatt ner helt ännu och det där otroligt onda "blixtrandet".

Jag hade tänkt att fraga er som har erfaranhet av det här, om det är normalt eller att det kanske är värre egentligen, att det finns en liten spricka? En klämd nerv?

Borde jag ga till doktorn igen eller är det här normalt som sagt?

Jag är nog bara lite nojjig och sa trött pa foten nu.

Kanske gar jag till doktorn när vi kommer tillbaka fran Sverige igen, om det fortsätter sa här..

 

Om jag har sa här ont nu när jag ända jobbar natt och bara sitter ner hur kommer det da ga när jag börjar jobba morgon igen och maste springa fram och tillbaka?

 

Att La Madrileña skrev att hon fortfarande inte är 100% i sin fot (sen i sommras) gjorde inte saken lättare

:(

Jag hade helst hört att det gick över snabbt och att hon var tipp topp nu!
;)

 

 

 

 

 

 

 

Tre jobbnätter kvar nu sen tar jag semester!

 

Har tittat upp vädret och det verkar som om vi inte far se nagot fint vinterlandskap, ingen is att promenera pa.

Det är nog till och med bättre väder i Sverige nu än här, graderna ligger ungefär likadant, möjligtvis nagon grad varmare i Sverige (!).

 

Jag möttes av detta imorse när jag skulle aka hem fran jobbet

 

 

..det var vad jag gjorde imorse när jag skulle aka ifran jobbet.

Inte sa mycket att jag ramlade omkull, bara ett litet, litet, snedsteg, men tillräckligt för att det skulle göra ont.

HERREGUD sa ont det gjorde!

Bade insidan och utsidan av foten och hela hälsenan, ett tag trodde jag att stukningen gatt upp igen, blivit värre.

Men det gick bra att köra hem till slut, jag bet ihop och när jag kom hem var det onda borta.

 

Jag vaknade upp utan värk och stelheten i foten var borta!

Det var som om mitt snetramp lagat foten!

Jag har tyckt att foten varit "last" pa en del ställen som gjort att jag inte kunnat röra den ordentligt och som gjort den sa stel men nu var det som om det last upp.

Sa, mitt snetramp var nog bra ända!

 

Har precis kommit hem efter en promenad med hunden och foten kändes bra och lätt för första gangen.

Tror inte ens att jag haltade.

Säger tror eftersom jag inte trott att jag haltat sa mycket innan som jag egentligen gjort.

Efter att ha sett mig själv i varhusglasdörrarna och Ds patryck sa upptäckte jag att jag faktiskt haltade ganska mycket..hehe..

 

Jag testade att böja ner knät, det som jag haft problem med innan och det visade sig att jag fortfarande har det, men inte alls lika mycket längre..snart sa..

När jag säger böja ner knät sa menar jag att ha hela fotsulan fast i marken men böja ner och fram knät, som en hukning lixom, eller mer som sittande i luften kanske..dalig pa förklara..hehe..

 

Nej, nu hoppas jag att det inte blir sa mycket mer prat om foten min!

Men det händer inte sa mycket annars, allt kretsas fortfarande runt foten..

 

Väntar pa att D ska komma hem fran León där han tillbringat dagen med vänner sa ska vi ner till baren här med nagra grannar.

Han har varit pa nagon skjutmässa och sa har dom skjutigt saklart.

 

Far se om jag hinner kika nagot pa Melodifestivalen med.

Sag lite förra veckan men tyckte inte alls det var bra, hoppas pa bättre musik och underhallning idag.

 

Sen ska jag iväg och jobba igen.

Jobbet gar bra, skönt att jobba natt och kunna göra allt i min egen takt.

Hoppas pa att fa jobba natt nästa vecka med!

 

 

 

 

 

 

 

Om exakt tva veckor aker D och jag hem till Sverige nagra dagar.

10 dagar rättre sagt.

Det är Pappa som fyller 60 och ska firas!

 

Den här gangen vet alla om att vi kommer, inga överraskningar som gar i krasch!

 

Jag är sa missnöjd med vädret i Sverige den här vintern och jag hoppas verkligen det kommer (mycket) snö innan vi kommer.

D har aldrig vairt i Sverige under vintermanaderna och jag vill sa gärna att han ska fa uppleva det där fina svenska vinterlandskapet.

 

En av sakerna som jag ville att han skulle uppleva var att ga pa is, konstigt va?

Men eftersom han inte kan aka skridskor pga sitt knä sa hade jag sa gärna velat ta en promenad pa mälaren med honom, det är ju sa fint, sa mysigt och för honom chockerande da han badad där under sommaren...

 

D har förresten vart i Sverige i December en gang, under Lucia.

Men det var kallt, gratt, regnigt och ruggigt.

Ingen snö och inget fint vinterlandskap.

 

Jag som har haft san tur med fint väder när jag vart hem till Sverige under Februari/Mars dom senaste aren, när jag akt själv saklart....

 

Kalmar 2013

 

 

Idag är det tre veckor sen jag ramlade och gjorde illa foten.

Jag mar tipp topp och har knappt ont längre.

Ibland far jag som ilningar i den inre fotknölen som gör ganska ont, men dom pagar under bara nagra sekunder.

Om jag star/gar länge pa foten sa maste jag vila lite.

Trapporna är fortfarande ett problem, men pytte lite..hoppas jag kan ga ner normalt om ett par dagar.

Svullnaden finns fortfarande kvar men ganska lite nu och jag är fortfarande öm pa bade in och utsidan.

 

Korten är tagna i tisdags kväll, för tva dagar sen.

 

Jag jobbade mitt första pass i natt och det gick bra!

Det var faktiskt lite pirrigt att komma tillbaka, tre veckor har jag varit borta mellan sjukskrivningen (18 dagar) och lediga dagar (3).

Natten var lugnt och jag behövde inte röra pa mig speciellt mycket, ingen överansträgning här heller.

 

 

 

 

Japp, nu börjar jag jobba igen som sagt var.

Doktorn ville sjukskriva mig en vecka till men jag sa nej till det, bad om att fa börja jobba igen.

 

Dels är jag saaa uttrakad, behöver fa komma ut, göra nagot nyttigt!

 

Dels av rädsla.

Jobbsituationen i detta land är inte det bästa just nu och vad som helst kan hända om man är sjukskriven

"för länge" (eller sjukskriven över huvudtaget).

Later hemskt, men sa är det.

Jag har inte blivit "hotat" av jobbet men sa här ser det ut just nu. 

Den fula sanningen.

 

Den andra anledningen är ekonomisk.

Mars manad är den manad som är värst pa aret.

Arets högsta gasräkningen kommer och husförsäkringen kommer.

Dessutom aker vi till Sverige i Mars pa semester och det skulle vara kul att hitta pa natt skoj där med.

Jag är inte i stort behov av pengar, alltsa inte i nödsituation.

Men jag vill heller inte hamna i den.

Sa, om jag kan jobba nagra veckor i Februari manad sa far jag lite mer pengar i Mars iaf.

 

Foten mar bra. Den är som alla andra dagar, fortfarande lite svullen och bla.

Jag kan ga pa den utan att ha ont men det känns fortfarande och ibland gör det lite ondare.

Det är bättre pa eftermiddagarna/kvällarna när den värmst upp under dagen.

Värst pa morgonen, da är den sa stel och jag haltar som mest.

 

Men som sagt, jag börjar inte jobba fören kl 23 pa onsdag och jobbar sen natt resten av veckan.

Sa, det är nästan som om jag vore sjukskriven iaf da jag bara kommer sitta där, typ..

:)

Det känns bra

 

 

 

Har städat ur lador och skap här hemma.

Hittat en massa gamla mobiler och mobilladdare som nu ska bort, varför har vi spart allt detta skräp?

Finns säkert folk som samlar pa sant här och vem vet kanske är det värt pengar om nagra ar ;)

Ska in till Segovia imorrn och lämna in dom till en affär som atervinner dom.

 

Men lite kul att se ända, vad de ändras och vad mycket mina mobiler ända har betytt för mig.

Vad "coola" dom varit, och vilka nyheter dom varit, alltid nagot nytt och häftigt.

 

Min första mobil var en Nokia 5110, jag fick den i julklapp när jag var 14 tror jag det var.

Den kom med en massa skal att byta med, sa coolt, hade gult, grönt, rött och blatt!

Jag satt hela natten och kollade igenom den, böt skal och ringsignaler.

Ringde kompisar och spelade snake.

 

Efter den hade jag en Nokia 3310, som alla andra tror jag.

Det maste vara världens bästa mobil! 

 

Efter den hade jag en Nokia 3650.

Jag och en kompis skaffade dom samtidigt

Den hade kamera och man kunde skicka bilder pa MMS, det var det coolaste vi vart med om!
Det var inga andra i varan kompiskrets som hade telefon med kamera eller som kunde skicka MMS sa det var ju trakigt, men vi kunde skicka till varandra och hade typ 50st MMS gratis.

Vi skickade massa fula/talande bilder istället för att ringa och skicka SMS.

Den var dock lite svar eftersom knappsatsen var rund...

 

Sen flyttade jag till Spanien och skaffade en Motorola V3, det var häftigt med knappsatsen som var sa platt, men telefonen i sig gillade jag inte speciellt mycket sa jag skaffade en ny Nokia.

 

Nokia N70, den kunde man surfa pa! Använda internet!

 

Sen skaffade jag Nokia 5800 Xpress Music.

Min första mobil med pekskärm och appar!

 

Som ni ser har jag alltid föredragit Nokia!

Nu har jag en Samsung Galaxy Ace som är sämst!

Den hänger sig hela tiden och funkar skit tycker jag.

Det enda nya som den här har som skillnad fran min förra är nog bara att den har fler "(start) sidor"

Visst är det modernare och funkar snabbare än den andra men jag tycker som sagt var inte alls om den :(

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det börjar nog bli tjatigt för bade er och mig nu, allt detta pladder om foten

 

Igar knäppte det till i foten

(den inre knölen där jag haft som mest ont, det som gjort att jag inte kan ga i trappor eller ga ordentligt),

gjorde skiiit ont, men det onda höll bara i sig i nagra sekunder sen var det "vanligt" ont resten av kvällen.

 

Men idag sörrni sa vaknade jag som ny!

Hade inte ont alls, kan ga och "rulla" pa foten, hur skönt som helst!

Jag kan fortfarande inte ta mig nedför trappan ordenligt men idag kunde jag ga med en fot pa vardera trappsteg, sidled iof men det är en stor framgang för mig, jippi!!

Självklart finns det fortfarande känningar och foten är inte frisk ännu, men saa stor skillnad idag och för ett par dagar sen, känns underbart!

 

Pratade med jobbet idag.

Ringde och förklarade hur jag mar och sa att om dom respekterar mitt arbete sa säger jag till imorrn hos doktorn att jag vill börja jobba igen, om det inte kommer fran honom det vill säga.

 

Mitt arbete är alltsa receptionist men efter alla nedskärningar gör vi ALLT, vi är bara en person per pass .

Vi sitter och gör vart jobb men om det kommer in nan i baren sa är det bara att springa upp (typ 6-7 trappsteg, bara..) och servera, kommer det nagon lunchgäst, ja, da är det bara att servera där med..men inte glömmer vi "vart" jobb under tiden heller..nej, om det ringer pa telefonen eller kommer en gäst, ja da far man springa ner igen..och även om det inte är nagon i varken telefonen eller i receptionen och väntar sa maste man ju kolla mailen titt som tätt och allt det andra som hör till mina arbetsuppgifter engligt kontrakt.

 

Min fot är fortfarande inte i det läge att jag kan springa fram och tillbaka eller upp och ner men jag är saaa trött pa att vara hemma nu och vill gärna tjäna ihop nagra slantar tills i Mars med, saklart.

 

Min chef sa att det var okej, att dom förstod (!), sa jag börjar jobba pa onsdag natt och kör nattpasset hela veckan ut, skönt!

Natten är sa MYCKET lugnare och oftast sover jag ett par timmar ocksa, skönt som sagt var.

 

 

 

 

 

 

Jag har aldrig varit intresserad av att varken se OS eller stora mästerskap pa tv.

Varken sommar eller vinter.

Men jag har en familj som älskar det!

Mer sportfanar far man leta efter, de ÄLSKAR vinterstudion

 

Dom senaste aren har jag akt hem till Sverige i Februari/Mars och da är det jämt en massa skidtävlingar pa tv och radio.

Jag har snällt fatt sitta i soffan och titta pa, döuttrakad!

 

MEN, detta har efter manga vintrar satt spar hos mig nu och för första gangen i mitt liv har jag frivilligt satt mig ner och kollat pa OS pa tvn.

Hör och häpna!

 

Jag är till och med lite glad att detta pagar under min sjukskivningn och jag har natt att "se fram emot"/se pa tvn.

 

Här i Spanien är vinter OS inte sa populärt (saklart!), men det finns en kanal som sänder, inte allt saklart men lite.

Jag har bla kunnat se hela skiathlon för bade damer och herrar samt sprinten som gick idag, vilken final för herrarna!!!!

 

D tycker curligen är roligt, det har vi inte sett nagon dag än, sänds sa tidigt, men vi vet att det gar bra för Sverige för tillfället iaf, bade för damerna och herrarna.

 

Kanske är det för att jag känner igen alla namn och ansikten pa längdskidakarna som gör att jag tycker det är den roligaste grenen?

 

Jag hoppas dom sänder killarnas hockeyn imorrn!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

..fortsätter..

 

Jag var som sagt var till doktorn igar, blev av med kryckorna och "bandaget" men är sjukskriven en vecka till.

Kryckorna har jag använt mer som käpp dom sista dagarna men nu är det slut med det med, nu gäller det att försöka ga ordenligt.

 

Fick recpet pa en sorts stödstrumpa som jag hämtade ut pa apoteket som jag ska använda den här veckan.

Det gjorde skitont att sätta pa sig den och den klämmer ihop som bara den men ända skönt da jag vagar trycka till lite mer när jag gar.

Jag gar rätt okej nu, haltar liiiiite.

Att ga upp för trappor gar bra, det är värre nedför, gar ner som sma barn, tva fötter per trappsteg lixom.

 

Har fatt brev fran jobbets Mutua ocksa, har blivit inbokad där pa fredag klockan 19:00, dom vill väl se om sjukskrivningen är pa riktigt, vad vet jag..

 

Dag 12

 

 Knät fick sig en smäll ocksa

Bara sarskorpa kvar