I varas hade jag en mindre "kris"
Jag var trött pa allt och alla
Jobbet hade mycket (all) skuld i det hela
Jag var otroligt trött pa jobbet, hela situationen, den mörka framtiden, det finns ingen lösning i syne varken pa mitt jobb eller den spanska arbetsmarknaden.
Allt detta ledde till stress och disskutioner hemma saklart, jag lät det ga ut över den person som hade minst skuld.
Jag orkade inte göra nagonting alls, eller ville kanske inte rättare sagt, jag lag hemma pa soffan och tyckte synd om mig själv
Bara klagade och ville aldrig hitta pa natt, D tröttnade saklart ocksa pa att höra mitt tjat och att jag aldrig ville hitta pa nagonting med honom, jag använde ursäkten att jag var trött efter jobbet, att jag inte kunde hitta pa natt pa kvällen eftersom jag skulle upp tidigt.
Vi hade ett stort samtal D och jag.
Jag ringde mamma och grät i flera dagar och hon var ett super stöd och hjälpte mig att öppna upp ögorna!
Jag var sa less pa allt!
Vi pratade, pratade och pratade, vi funderade till och med i att skita i allt, att ta med oss vart pick och pack till Sverige.
D sa att han skulle göra vad som helst, bara jag var lycklig, skulle jag vara lycklig i Sverige?
Kom sa aker vi sa han..
Men skulle jag vara lycklig i Sverige?
Jag tror varken jag eller han skulle vara det, han vill gärna ge sken utav att han skulle vara lycklig där, men jag tvivlar starkt pa att det skulle ske..
Bara jag är lycklig sa är han det sa han.
Jag tror att han skulle klara det bättre än jag, det gör jag
Men jag är sa otroligt rädd att han skulle ma piss (rent ut sagt!) där, att han skulle bli deprimerad
Han är san social person och hur skulle det ga för honom där?
Vi lät saken bero, sommaren var ju runt hörnet och alla dessa tvivel förvsann.
Vi har haft en underbar och lycklig sommar, jag har varit en mycket gladare person och det har som sagt var ocksa speglat av sig pa oss som par.
Nu ligger hösen runt hörnet och jag är aterigen lite deppig över jobbet..inte sa som i varas, inte alls..men jag känner av det, känner att det inte finns nagot ljus i tunneln, men vill jag flytta till Sverige?
Nej, jag tror inte det.
Tvärtemot vad familjen vill höra, saklart.
Men jag känner mig fortfarande inte "klar" med Spanien.
(kommer jag nagonsin bli det?)
Känner mig hemma här.
Är kanske rädd för nystart i Sverige och allt vad det inebär?
SJÄLVKLART saknar jag familjen oerhört mycket.
Jag saknar mamma och pappa.
Bror och syster
Systerbarnen (dom växer sa dom knakar!)
Men räcker det?
Familjen är min största (och enda) längtan till Sverige, ofta gör det ont av längtan, jag saknar närheten och att kunna vara spontan med besök osv..
Om vi flyttade skulle jag ha familjen nära, men allt det andra da?
Skulle jag ma daligt av det da?
Att inte ha "det här" som jag har i Spanien, sättet att leva pa, som jag älskar.
Jag har pratat med en svensk tjej som jag lärde känna under min tid i Villalba
Hon flyttade till Sverige med (spansk) man och barn
Han vanstrivs men dom "star ut" och klarar sig eftersom det är det bästa för dom nu, när deras barn är sma, kanske kommer dom tillbaka till Spanien snart..
Jag har alltid sagt att jag skulle vilja flytta till Sverige el día de mañana, det vill säga i framtiden, när jag fatt barn, eftersom det är sa mycket lättare där, men kanske skulle jag ända inte göra det..
Därför tycker jag det är intressant att läsa om
K-L och deras "nya liv" i Sverige.
Svart detta, ofta tänker jag inte pa detta utan är över lag glad över mitt liv här.
Men dagar som dessa, när jobbet och framtiden känns lite gra (svart) sa kommer dessa tankar,
kanske är det min "10ar i Spanien kris"?!
;)
Bara nagra dystra tankar sa här pa natten..dax att jobba lite istället!
:)
