Mitt liv i Spanien

 

I lördags gick trailloppet av stapeln.

Det D skulle springa, det loppet han var inskriven till.

Det blev aldrig nagot lopp för hans del.

 

Han slutade äta antibiotika i onsdags förra veckan, 3 dagar före loppet.

Efter att han legat däckad en vecka sa fanns varken orken eller längtan där.

 

Dessutom regnade det som bara den, det bara öste ner, sa han stannade hemma istället.

 

Men han fortsätter träna för sin egen skull och tycker det är kul och kanske blir det natt annat lopp i framtiden.

 

Är sa himla imponerad av honom, han började träna och ändra sin kost när vi kom tillbaka fran Sverige mitten av Juli.

 

Sa här stor skillnad är det redan!

 

Han har ju tränat reglelbundet sen vi träffades men det sista aret har han inte gjort nagonting alls som haft med idrott att göra (förutom skyttet da), det plus noll koll pa maten, bara massa snacks och sötsaker gjorde saklart att han gick upp massa vikt, men nu är han back on track igen som han själv säger det och även om jag inte bryr mig om han ser ut som första kortet eller sista sa känner han sig bade bättre och gladare nu, bade fysiskt och psykiskt, kul för honom. 

 

Önskar jag hade lika lätt att sluta äta sött och börja träna ordentligt, har inte den viljestyrkan som synd var.

Hur mycket jag än letar efter den, viljestyrkan alltsa, sa hittar jag den inte.

Hehe

 

Pa tal om sötsaker sa köpte jag arets första Buñuelos de viento igar, sa gott!!